En dag som började likt de andra med en stabil frukost, bad och "borsta gaddana" var det bestämt att vi skulle se Florens, på italienska heter det dock Firenze.
Vi följde efter äldremännens bil och mannen som lätt kunde blivit kartläsare till Tina Törner.
Man kan aldrig tänka sig att ibland är det skönare i bilen än ute, men denna dag var det 37 grader i skuggan så AC:n i bilen var välkommen.

Vi fick se den Ponte Vecchio i Florens som är mycket känd för den har ungefär 1200 smyckesbutiker. Det vi verkligen ville se i denna fina gamla stad var torget med alla statyer och givetvis domen.
Innan våra trötta ben skulle ta oss till kyrkan valde äta en pizza på detta underbara torg. Med ny energi och vätska i kroppen igen började vandringen ner mot kyrkan.

Vi beskrev i inlägget om att Peterkyrkan i Rom var fantastisk att titta på, men det var ju mest inuti, denna kyrkan var helt unik utanpå. De var detaljer som vi aldrig skådat tidigare och tankar flög upp.
"Hur lång tid tog det att bygga detta mästerverk?"
"De måste varit mer än tre stycken iaf!"
"Varför får måste man täcka över sina axlar för att gå in i en kyrka?"

Utanför Kyrkan betedde vi oss ännu mer som turister än vanligt, vi fick nämligen gjort karikatyrmålningar av våra vackra nunor. Tio euro fattigare men med en teckning som ska ramas in gick vi i värmen till bilen. De tolv milen hem gick segare än vanligt. Två bilar hade krockat på autostrade vilket i sin tur bildade en bilkö som varade i 45 minuter.

Hemma vid huset skulle sista natten med gänget komma att bli grymt rolig. Vi unga tog oss ett dopp i poolen för att svalka av våra heta kroppar. Väl svalkade och med en öl i kroppen började packningen till bilen eftersom klockan var ställd på 05:30 dagen efter. Meningen var att vi skulle lägga oss i tid så vi kom upp dagen efter och var pigga och glada. Istället hälldes en "grillwhiskey" upp och en och annan öl slank ner.
Ett sanslöst uttryck myntades denna otroliga kväll, "har du rent ost i korken?". Egentligen sas det "har du stulit korken?" men detta misstolkades eller så hörde personen väldigt fel.

Detta var slutet på en vecka som varit den mest händelserik i våra liv så här långt. Imorgon lämnar vi Italien bakom oss med minnen som sitter etsade i våra hjärnor och vi är många erfarenheter rikare.

Bakom hörapparaten
- Jonas & Kristian

Torsdag, även kallad slappedag. Vi tyckte och kände att vi behövde en dag att ta igen oss på. Vi skulle ligga och jobba på brännan vid poolen utan att fara Italien runt efter nya sevärdheter. Detta är egentligen totalt överskattat enligt den äldre brodern vars hudtyp inte tål jordens närmsta stjärna så bra.
Efter ett par timmars pressande och ett par nävar solskyddsfaktor senare valde vi att börja planera det stora för dagen, den äldres födelsedag. Vi skulle även bjuda äldremännen + fruar på middag. Vi hade bestämt att vi skulle använda den vedeldade pizzaugn som huset hade att erbjuda.

Golfen tog oss säkert till Chianciano där det inhandlades makalösa mängder pizzafyllning. Efter en mycket italiensk parkering (stannar precis där man vill och sätter på varningsblinkers) gick vi in på en pizzeria och försökte febrilt att köpa bara pizzadeg, ingen fullfjädrad pizza. Efter att ha pekat ut exakt vad ville ha fick vi ca 2 kg pizzadeg.

Väl hemma vid huset stoppade vi ett par rejäla stockar i ugnen och satte sen igång att bearbeta den väljästa degen. En timme senare hade vi sju pizzor som var färdiga för ugnen. Men värmen där inne var inte tillräcklig. Så det blev som det alltid blir med första pannkakan, man misslyckas med formen men smaken är bra.
Efter ytterligare fyra stora stockar och ett par små fick bra fyr i brasan. Det blev fem riktigt fina pizzor med olika fyllning, en med tre sorters korv, en med fyra sorters ostar och en sista med parmaskinka oliver och soltorkade tomater.

Vår mat blev otroligt uppskattad och under kvällen skrålades det "Vi gratulerar, vi gratulerar" och den äldre broderns lycka sågs i hans ansikte.

Bakom pizzaspaden
- Jonas & Kristian

Idag besöktes vår tredje planerade stad på vår kulturella resa genom Europa. Det var dags att se storhetsvansinnets stad, Rom.

Med buss/tågbiljetter vi bokat dagen innan gick vi upp och väckte tuppen innan vi åt frukost. Med skjuts in till Chianciano och därifrån buss till Chiusi var vår utflykt i full fart. Tåget från Chiusi såg ut som det gjorde i Sverige i början av 80-talet, med italienarnas körsätt var vi oroliga att vi någonsin skulle komma fram.
Resan dit gick trots allt bra. När vi står på perrongen i Rom (Roma Termini) så insåg vi att vi kommit till en riktig storstad. Med över 30 perronger och mer folk i denna byggnad än vad det är i Simrishamn en solig dag på sommaren.

Vi insåg direkt att vi inte skulle klara oss utan en karta. För fyra Euro inhandlades en äkta turistkarta, med små bilder på varje turistattraktion. Det visade sig att kartan var totalt oduglig. Efter att ha gått ca 20 minuter åt fel håll hittade vi en pizzeria. Vi slog oss ner och beställde en äkta italiensk pizza av en äkta italiensk servitör, han var sur, bobbig, hade slick med hästsvans, välformade polisonger och en jävla attityd.

Efter denna delikata måltid bestämde sig "bröderna lokalsinne" att ta en turistbuss runt Rom då vi inte ens hade hittat Coloseum. 18 euro fattigare per skalle men med ny energi startade vår rundtur.


Första stoppet, Colosseum. Denna mäktiga forntida samlingplats där många slavar miste livet var sanslöst att se. Vi vandrade runt i över en timme för att ta bilder och insupa dess karaktär. Det är svårt att beskriva dess storhet men vi kan säga att det var STORT, och vi kände oss som två gladiatorer när vi försökte slå oss ut därifrån.


Nästa stopp, Peterskyrkan. Man kan tycka att amerikanarna bygger många skrytbyggen, men detta går inte att jämföra. Vi kände oss som piss i Nilen när vi vandrade över torget.
Väl inne i byggnaden får vi se Michelangelos målningar i kupolerna, det som man har sett på otaliga vykort, planscher och frimärken.


Här inne togs det nog 100 bilder var på alla dess statyer och målningar. Vi har svårt att beskriva hur det är men en sak är säker, det är mäktigt.

Eftersom solen spred sina varma strålar över Rom den här dagen (35 grader i skuggan) fick vi inta sjukliga mängder vatten där varje halvliters flaska kostade 2 euro. Efter ett par timmar valde vi att gotta oss i italiensk glass. På detta stället stod det inga priser där man tog upp glassen, utan vi tror att de höftade fram ett pris beroende på, längd, kön, turistutseende och rikedom. Våra glassar som bestod av vars en kula kostade oss 10 euro, efter detta kände vi inte oss så rika längre. Att vi inte ens fick trycka i oss hela glassen gör inte saken bättre heller, vår turistbuss stod nämligen utanför och glass fick inte förtäras i närheten av den.

Sista stoppet skulle göras på Pantheon, en byggnad som skapades för alla gudar.
Det varma vädret övergick till blåst, regn och åska. När vi skriver regn menar vi inte ett par stänk utan droppar som kunde fyllt ett 6cl- whiskeyglas. Iklädda våra sommarkläder gick vi utan paraply, dock inte så länge. En liten indier kommer fram och erbjuder oss ett paraply för bara 8 euro stycket. Den äldre av oss säger blankt nej. Den yngre säger "3 euro". Efter en del "haggle" så fick vi två paraflax för 8 euro.

Vi frågade oss fram till Pantheon och efter en rask promenad i detta ohyggliga väder var vi framme. Man kom in i byggnaden mellan stora stenpelare och man såg att kupolen hade ett stort hål i taket. Vi passade på att låta våra kameror gå varma i detta folkfulla, religösa och regnskyddade område.


Klockan närmade sig avgång för vårt tåg och guidebussen som skulle tagit oss till Roma Termini låg flera gator bort. Vi valde då att ta en "drake" (taxi) till stationen. En mycket obekväm resa dit och ytterliggare 7 euro fattigare befann vi oss på detta enorma resecentrum. Det tog oss inte mer än 10 minuter att hitta rätt spår och köpte oss lite snacks för färden hem. Tåget avgår 18.57 som skulle ta oss till Chiusi för att vi senare skulle ta buss till Chianciano.

Vad vi inte hade med i beräkningarna var att tåget skulle hoppa över tre stationer vilket det gjorde av misstag. Vi sitter på tåget och fattar "nada" när en massa italienare skriker, gormar och gestikulerar som bara italinerare kan. 30 minuter senare frågar vi en form av tåg-vakt vad som hade hänt eftersom vi stått still så länge. Till svar fick vi "Small problem". Ytterliggare en halvtimme senare tog vi tag i saken och började leta efter någon som kunde ge oss svar på till synes lätta frågor.
En ung jänta mellan 13-16 vårar svarade på sin italiensk-engelska att ett nytt tåg skulle hämta upp de resenärer som inte kunde stiga på och samma tåg skulle ta med de som skulle stigit av tillbaka. En timme och 40 minuter senare avgår vårt tåg mot Chiusi igen, vi missade vår planerade buss men som tur var gick det en senare.
Äldremännen som förmodligen tyckte synd om oss valde att köra de 15 km extra för att hämta upp oss.

Trots detta var det en sannerligen fantastisk utflykt vi gjorde, enda som fattades var mer tid.

Bakom tågchaffisens sömnpiller
 - Jonas & Kristian

På morgonen denna tisdag vid frukostbordet bestämdes det att vi skulle ta en trip till Siena.
En gammal stad ca 8 mil från vårt hus. våra förväntningar var inte speciellt höga eftersom vi inte visste något om Siena. Den ena äldremannen som är mycket intresserad av arkeologi berättade dock mycket om staden.

Innan vi skulle komma dit till denna vackra stad besökte vi en fotoutställning av Göran Söderberg, en kollega till vår mänskliga GPS. På vägar som svängde mer än ett jazzband från New Orleans tog vi oss fram till Vescovado. Vi frågade efter vägen till utställningen men busigt som allt blev så låg utställning på det café vi frågade efter vägen.
Efter detta ögongodis begav vi oss till Siena som var beläget endast 9540 meter från Vescovado.

Parkeringsplatserna var få utanför murarna till denna stad men efter den yngres vägledning och den äldres otroliga manövrering av golfen så lyckades vi komma in på en plats som var mindre än bilens längd.

Murarna in till den äldre delen av staden var gigantiska. Gatorna var trånga och alla lokala fordon såg ut som miniatyrer, t.ex en sopbil inte större än en volvo 745:a.

Siena har ett bedårande torg, format som en solfjäder. Just denna dag var det dags för Del Palio di Siena, en hästkapplöpning mellan de olika stadsdelarna. Man hörde sång, skratt, glas som skålades och hejarop från varje hörn. Torget som efter en stund inte fick beträdas pga vattning av löparbanan, alla restauranger, barer och små affärer stängde och läktarna sattes upp. Vi valde då att besöka några av de stadsdelar som skulle ställa upp i dagens "rejs". Vi kom ut till en fullsmockad parkering där utsikten var magnifik.


Där valde en fågel att skita på den äldre broderns arm. Då insåg vi att det var dags att bege sig hem.


Många bilder togs och vi väljer att lägga upp en del av dem.

Bakom ornitologen
- Jonas & Kristian

Tisdagmorgon och frukosten precis uppäten. Igårkväll satt vi ute och grillade. Grillmajster Björn och Grillmajster Pelle stod för maten. Grillade kotletter och "tockakneej" stod på menyn.
Med tanke på att grillkrydda inte verkar finnas i Italien, fick de båda kockarna improvisera, öl, whiskey, peppar, salt, olja och vinäger blev till en underbar marinad.
Utan kol och briketter fick vi ut och skoga, med ett par rejäla stockar och en del väntetid hade vi en fin glöd.

Såsen som hade sin grund med gorgonzola var ypperligt god, dock alldeles för lite för sex personer, efter att en av oss bröder hällt upp ett uns sås hördes en basröst från andra sidan bordet "Tvärsula inte med såsen!"


Bakom sås-snipan
- Jonas & Kristian

Vi tänkte visa vår respekt och vår gentlemanna-sida för de äldre i huset och ställde klockan på åtta. Vi åkte in till byn och inhandlade en mäktig frukost.

Idag var det planerat att vi skulle på marknad i Chiusi och även besöka den vackra staden Montepulciano. Efter måltiden var intagen förflyttade vi oss först till Chiusi. Marknaden som absolut inte går att jämföra med Kivik inhandlades dock en ström-adapter, en ny hatt och kalsipper av bästaste sort. Pjörn Torg-kalsipper är underskattade.

Nu till dagens höjdpunkt, Montepulciano. En liten by ett par mil från huset. Med dess otroliga placering nästan uppe på ett berg var gatorna trånga och branta. Första anhalten var en liten ost och vin-delikatess. Kvinnan som log med hela ansiktet välkommnade oss med smakprov på deras ostar, vin och korv. Dessa delikata läckerheter smälte i munnen som is i öknen. Vad vi inte visste var att denna pikanta lilla affär även var ett museum. Med viner lagrade längre än den äldre har levt och ostar som luktade värre än våra fötter efter 80 mil på vägen, fick vi se en etruskisk gravplats och en stor ansamling av vin-tunnor.
Efter rundturen inhandlades det tre fina ostar som kommer bli kvällens grande finale. Vi vandrade vidare i denna vackra by som tycktes bara peka uppåt utan något speciellt mål.
Efter tre timmars vandring var det dags att inta dagens lunch. Med tungor som sandpapper var det viktigaste att vi återställde vår vätskebalans i kroppen. Som vanligt var det siesta när våra magar började kurra, vi hittade dock en mysig liten restaurang där kallskänkan inte kunde ett ord engelska. Med pekfinger-metoden på menyn lyckades vi få in den mat vi önskade oss.


Nu har kvällen närmat sig och grillen är igång.

Efter en dag fylld av nya upplevelser kommer antaligen en öl eller två att slinka ner i våra torrlagda strupar.

Bakom den önskvärda rulltrappan
- Jonas & Kristian

Efter första natten i huset och all vår körning dagarna innan var det dags för en relax-dag. Vi valde att inte ställa klockan denna dagen. Det var ju trots allt söndag. Den äldre av oss gick upp ca 10.15 och intog en frukost senare än alla andra.

Nu var det dags för poolen som vi invigde kvällen innan. Vädret var underbart och vattnet i poolen smekte våra blekfeta kroppar. Vi hittade givetvis en fotboll tillhörande huset som vi trixade och juxade med.
Känslan sitter fortfarande kvar i våra vänsterdojjor. Vi tog en öl i den gassande solen och tänkte, vi måste ju schteka lite så att folk inte tror vi bor i S. Albino.


Det vi glömde nämna dagen innan var den fina hatt den äldre köpte, kostade bara 7,5 E. Som hittat i en turistby som denna. När klockan blivit eftermiddag och siestan var slut i den närliggande byn Chianciano tog vi våra bilar och körde in för att handla kvällsmat. Vad vi inte tänkte på var att det var söndag och Coop hade stängt.
Detta innebar ingen mat för oss. Istället för att jaga mat tog vi oss en tur i gamla delen av byn. Många fina byggnader och en utsikt likt de vykort man kunde handla på samma ställe som hatten.
Vi strosade omkring i ett par timmar fascinerade till tusen av byn i all dess prakt när hungern började riva i våra magar. Vi fick en extra tur runt byn då vi letade efter en restaurang eller pizzeria.
Det kändes som vi vandrade i evigheter utan lycka, till sist fann vi en liten bistro som serverade pasta. Överlyckliga för detta lilla fynd beställde vi in mat laget runt. Aldrig nånsin har spaghetti och köttfärssås smakat så bra.


Vi kom hem igen, mätta och belåtna och tar en slät kopp kaffe under sommarhimlen. Ett par whiskey och ett par öl senare sitter vi och drar rövarhistorer från förr med våra resekompanjoner. Plaststolarna förvandlades direkt till ljugarbänken nere i Skillinge.

Något vi inte hade räknat med och som aldrig kommer betala hyra är alla de kryp vi lyckats släppa in i vår lilla lya. Massor med gråsuggor fast större en skorpion, stor som en tumme och myggor stora som helikoptrar hade letat sig in. Alla krypen åkte ut med dunder och brak, dock inte skorpionen som vi valde att spara. Klockan blev för mycket och vi somnade in.

Bakom DDT-burken
- Jonas & Kristian

Vi hade strålat ihop med resten av gruppen och nu vankades det mat, husrum och ett par välförtjänta öl. Det skulle dock dröja innan vi fick packa upp våra saker och halsa den första.

Efter vi hämtat nyckeln fick vi köra över stock och sten, paret som hyrde ut huset körde i en Jeep av modell STOR framför oss och vi började förstå deras bil-val. Med vägar som liknades vid de som vi hamnade på, i Polens savann.

Vi tittade oss omkring för att hitta någon som sålde larvfötter till golfen, dock utan lycka. Regnet som fortfarande stod som spön i backen hade gjort grusvägen nästintill oframkomlig för andra bilar än fyrhjulsdrivna, körde vi bakom paret. Vi var helt säkra på att de skämtade när de tog oss ut på den sista etappen innan huset.
Regnet hade eroderat upp vägen och lutningen var värre än tornet i Pisa. Vi klarade oss helskinnade ner för backen och väl framme vid huset fick vi en snabb husgesyn.


Huset som är en gammal kvarn som renoverades för inte allt för längesen är underbart mysigt. Med ett annex bredvid där vi tog plats direkt var det dags för inhandling av mat och dryck. Vi hittade Coop efter att ha bestigit det gigantiska berg som låg intill vårt hus.
Där handlades det öl, vin och champagne (gula änkan) av de yngre medan äldremännen stod för maten. Väl "hemma" igen slogs champagnen upp och enstämmigt sjöng vi för mor.

När klockan hade slagit 21.30 bestämde vi oss för att ta ett dop i poolen. När vi hade gjort bomben ett par gånger var vattennivån i poolen avsevärt lägre.
Då hörde vi ett gällt skrik från huset "Pågar, maten är klar".
Vi kände oss som två barn som blev inkallade till middagsbordet. I goda vänners lag intog vi en fin måltid bestående av sallad, gott italienskt bröd och ett "kydasticke". Vi fick smaka ett par droppar av den inhemska spriten Grappa.

Efter en god kopp kaffe läggdags. Uttrycket "Det finns en morgondag också" ekade i det fina matrummet.

Bakom Jeepen
- Jonas & Kristian

När vi körde från Mestre hade vi alla intentioner att köra snabbt, rent och kliniskt ner till Chianciano Terme. Resan skulle dock komma att bli lite värre än vi trodde. Vingliga vägar, väder som inte tilltalar någon och med italienska bilförare som trodde de körde formel 1 så tog det lite längre tid än väntat.
Vi börjar med vägarna, de var bra rent asfaltmässigt, men det kröp fram i det italienska landskapet som ormar. Det gjorde inte saken bättre att det gick upp och ner hela tiden heller. Genom tunnlar tog golfen oss fram dock ej lika snabbt som vi ville.
Vädret skulle också spela oss ett spratt, när himlen fullkomligt öppnade sig var det nästan så att bägge vägbanorna stod stilla. Vattenpölar stora som Gyllebosjön och en sikt framför oss lika klar som korvspad gjorde inte tiden i bilen mindre.
Bilförarna ska vi egentligen inte prata om, vi nämner det bara i förbifarten. Att människor vågar köra i 150-160 på vägar som kan liknas vid Sveriges 50-vägar övergår vårt förstånd.

Väl inne i området Toscana såg vi dess storhet. Fantastiska vyer uppenbarade sig för oss och att vi körde så sakta hade inte längre någon betydelse. Ca 14.00 var vi framme i den lilla byn Chianciano Terme där de äldre hade sagt att vi skulle mötas.

De skickade ett SMS och undrade var vi var, vi svarade "Framme såklart". Det visade sig att de hade haft större problem än oss med väder och vägar, vi valde att ta Autostradan och betala ett högt men väl värt pris (33 euro) för att ligga på vägar som var bra rent asfaltsmässigt.

Vi ställde oss på en parkering och tog en liten promenad för att hitta något ätbart att stoppa i huvudet. Den enda restaurangen som hade öppet serverade ingen varm mat då deras kök var stängt för tillfälligt. Vi förstod inte varför då vi såg att det satt en mor och dotter vid bordet två meter från oss och fullkomligt tryckte in pizza i matluckan.
Besvikna och besvärliga strosade vi vidare utan resultat. Vi vände tillbaka mot bilen och satte oss på ett litet café för att inta en trekantsmacka och dela en öl.

Efter två timmar ringde våra överhuvud och sa att de var framme, vi möttes upp vid en mack, hälsade med den artiga frasen "Var fan blev ni av?".

Bakom torkarbladen
- Jonas & Kristian

Med alarmet ställt på klockan sju gick vi upp halv åtta för att inta det viktigaste målet om dagen, frukosten. Efter en välförtjänt dusch gick vi ner till frukostbuffén som innehöll allt även en rysk tsar hade önskat sig utom just rysk kaviar.

Servitörerna bytte duk efter vartenda sällskap och höll alla fat fulla hela tiden. Detta var något vi inte fick se på vårt hotell i Wien.

Inredningen och servicen på detta hotell var av hög klass och vi började undra om de satsade efter deras fjärde stjärna. Vi packade ihop våra saker, och alla våra elektroniska prylar var nyladdade.

Vi gick snabbt genom rutten och insåg att de sista 35 milen fram till slutdestination skulle bli "a piece of cake".

Bakom frukostbuffén
- Jonas & Kristian